Boken bär namnet "Vänstertrafik" och innehåller 16 täta noveller. I samtliga berättelser låter Kurt Levlin oförutsägbarheten darra i luften. Huvudpersonerna är ofta präglade av en sorts ensam stumhet, en oförmåga att säga som det är, att ta det där steget till förändring av en otillfredsställande tillvaro.
Och det är just fåordigheten som väger tungt i dessa noveller. Det vilar en melankoli över hans personer, men utan att de blir tragiska eller patetiska. Med skarp precision låter han miljöerna tala och människorna tiga, eller låta bli att säga det som de borde säga.
Platserna varierar, från Nya Zeeland till Lycksele. Människornas längtan, tillkortakommanden är dock desamma. Jag gillar kortformen som noveller bjuder på. Man kan läsa dem flera gånger och i omläsningen hitta nya detaljer.
Min favorit blir novellen "Tåget" som utspelar sig på en järnvägsstation i väntan på ett tåg. Frågor om trohet, tillit och flykt blir så tillspetsade inuti den stumhet som råder, att man vill plocka ut personerna ur berättelsen och ruska om dem.
Kurt Levlin har också experimenterat med att låta flera olika personers perspektiv ta plats i en och samma novell. Ett spännande grepp som han gott kunde ha utvecklat ännu mera utan att de sammanflätade historierna tagit skada av det.
Så trots det melankoliska draget är detta en novellsamling att kittlas av i hängmattan, eller på sofflocket om du och vädret så vill.
Britta Stenberg