Foto: Universal Pictures/Amblin Entert.
Har du sett Ant-Man än? Bra film. Mysig. Snygga specialeffekter. En effekt i synnerhet, som rentav lyckades sträcka sig över spräng-skit-i-stor-skala-genomsnittet. I anslaget till filmen, som utspelar sig under 80-talet, ser Michael Douglas ut som om han precis kommit från inspelningen av ”Wall Street”. Bakom förvandlingen står effektstudion Lola VFX, som också ligger bakom bland annat Brad Pitts föryngring i ”The curious case of Benjamin Button” och som hjälpte till att krympa Chris Evans kroppsstorlek till oigenkännlighet i första ”Captain America”-rullen. Digitala effekter har länge använts i mindre skala för att piffa upp skådespelares kroppar och anleten, men under de senaste åren har tekniken tagit ett rejält språng. Nu är det inte bara möjligt att korrigera rynkor och kurvor - det går även att skala bort 20-30 år från skådespelarna. Utöver Ant-Man används liknande effekter också i bioaktuella ”Terminator genisys” och jag är övertygad om att vi bara sett början.
Tanken är både gäckande och lite kuslig. Kommer Chris Pratt se ut som nutids-Chris Pratt även om 20 år i ”Jurassic world 17”? Kan vi förvänta oss att se Scarlett Johansson studsa runt i tajta latextrikåer på bioduken 2040, alltjämt som den verkliga diton sitter på ett ålderdomshem och spottar i en hink? Betyder det här att vi får, inte bara en, utan två, tre, fyra nya Rambo-filmer? Är digitala effekter vägen till odödlighet? Och jag som inte trodde att Hollywood kunde bli ytligare. Med det sagt är jag ändå nyfiken på att se hur tekniken utvecklas och hur filmskapare väljer att tillämpa den. Det öppnar onekligen dörrar för en rad nya, intressanta idéer.
Carl Brännström