Är Angela Merkel och andra ledare i Europa Vladimir Putins marionetter – alldeles för beroende av gas från Ryssland för att våga svara på invasionen av Krim?
Det är en obehaglig bild av maktbalansen mellan Ryssland och Europa som spridits de senaste veckorna. Europa, ekonomiskt knäckt av krisen, reagerar med fasa, men kan inte samla sig till en reaktion för att tyskarna vill exportera bilar till Ryssland, fransmännen stridsfartyg, och engelsmännen finansiella tjänster.
Nu är det inte riktigt så enkelt. Europa har ett ekonomiskt massförstörelsevapen – sin marknad – i relationen till Ryssland. Europas ledare kan inom loppet av några månader göra den ryska staten bankrutt och Putins oligarker fattiga. Den ryska ekonomin bygger på export av gas, olja och mineraler – särskilt till EU – och mer än hälften av den ryska statens inkomster kommer från denna export. Ryssland är inte ens i närheten av att spela samma ekonomiska roll för EU.
En ekonomisk isolering av Ryssland skulle vara kostsam för Europa. Men skälet till att väldigt skarpa ekonomiska sanktioner sällan används är att deras effekt ofta går emot syftet: att åstadkomma politisk förändring, i det här fallet att Ryssland lämnar Krim. Sanktioner med stor ekonomisk effekt skadar med säkerhet en oskyldig befolkning. Deras politiska ledare kan exploatera känslan av att landet har blivit attackerat – och bete sig ännu mer aggressivt.
Det är just detta som EU nu befarar. En eskalering av konflikten med Ryssland kan innebära att europeiska länder måste ingripa militärt. Många länder har redan bestämt sig för att Rysslands invasion av Krim inte är värt det priset. Och därför blir hoten om effektfulla ekonomiska sanktioner heller inte verksamma. Putin tvivlar på att EU accepterar den första regeln för makt: om du hotar med den måste du vara beredd att använda den.
Ingen vet i dag hur Krim-krisen kommer att utvecklas. EU är nu i en sådan position att unionen måste fullfölja hoten om de selektiva (men inte effektfulla) sanktioner man hotat med, exempelvis att frysa banktillgångar för en del ryssar.
Även om EU-länderna inte är beredda att gå mycket längre måste de visa att de har dragit slutsatser av Rysslands aggressioner och ändrar på sin relation till landet. EU kan dra bort garantier för gasledningen South Stream, vilket innebär att den inte kan byggas. EU kan på några år diversifiera sin energiförsörjning genom att både behålla kärnkraften och tillåta produktion av skiffergas. EU kan använda sin konkurrenspolitik på energimarknaden och underminera Gazproms karteller i Europa.
Sådana åtgärder löser inte Ukraina-krisen, men de kommer att vara ekonomiskt kostsamma för Ryssland. Ryska intressen har alltför länge fått privilegier i EU som de inte är förtjänta av. EU är inte kapabelt att skarpt använda sin ekonomiska makt, men den kan åtminstone avväpna Rysslands ekonomiska makt mot EU.
Fredrik Erixonchef för den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån