Spelåret 2014 har varit ytterst mediokert. Mängder av heta titlar har försenats till nästa år och många av de spel som släppts har visat sig vara besvikelser. Destiny var inte ens hälften så mäktigt som jag hoppats.
The Evil Within var hackigt, ryckigt och extremt frustrerande. Evigt försenade Driveclub fungerade knappt vid release och precis lika försenade Watch Dogs var - om än helt okej - långt ifrån lika nyskapande och snyggt som det först gav sken av.
När jag tittar tillbaka på året och erinrar mig om de titlar jag haft absolut roligast med är det verkligen inte de jag skulle ha räknat med för tio månader sedan.
Spel som South Park: Stick of Truth (som består till 90 procent av simpel bajshumor) och Octodad: Dadliest Catch (ett trams-lir om en bläckfisk som klär sig i kostym och låtsas vara människa) står sig som två av årets mest minnesvärda spelupplevelser. Väldigt oväntat och ett tecken på hur tunnsått året varit när det kommer till de där riktiga dräpar-titlarna.
Ett annat tecken är att förra året fick vi både The Last of Us och Grand Theft Auto V. I år fick vi The Last of Us Remastered och Grand Theft Auto V igen. Nyutgåvor av fjolårets storspel som tragiskt nog kliver in och sopar mattan med årets konkurrens.
Nu ska jag inte skrika "Allt hopp är ute!" och kasta mig över relingen direkt. Året är inte slut. November och december är två tunga spelmånader med releaser som Call of Duty: Advanced Warfare, Assassins Creed: Unity och Dragon Age Inquisition. Men jag har samtidigt svårt att se hur dessa skulle tävla om några Game of the year-nomineringar. Det kommer att bli svårt att summera årets bästa/sämsta och dylikt, just på grund av de magra alternativen.
Den enda utmärkelsen som det kommer att rymma många kandidater är Årets besvikelse. Hur kul är det?
Carl Brännström