Spelåret 2014 har varit riktigt pissljummet. Har nog sagt det cirka elvahundra gånger vid det här laget. Som tur är har filmåret levererat, och det med råge. "Guardians of the galaxy" och "Captain America 2: The winter soldier" smiskade rumpa med Marvels andra seriehjältar. "Interstellar" bjöd på en fantastisk bioupplevelse, "Grand Budapest hotel" var tokmysig och "The babadook" en ryslig skräckupplevelse med oväntat djup. Samtidigt som jag sett ruskigt många bra filmer kan jag inte skaka av mig skuldkänslorna av att ha missat precis lika många.
Jag har missat både kritikerrosade storfilmer som "Gone girl" och hyllade "Nightcrawler" (ni vet, den med en utmärglad, obehaglig Jake Gyllenhaal i huvudrollen.) Smalare filmer som Lenny Abrahamsons dramakomedi "Frank" har slunkit förbi mitt vakande öga fullkomligt, vilket i sig är anmärkningsvärt då jag tidigare vurmat om hur briljant den verkar inför kompisar. Även Kevin Smiths skräckkomedi "Tusk" har jag missat, trots att jag - precis som i fallet Frank - orerade om den tills mina arma, ointresserade åhörare hotade med stryk om jag inte knep igen. Att jag sedan inte ens sett dem själv är skamligt. Skamligt!
Filmåret 2014 har varit så proppat med grymma rullar att det nästan tippat över till att vara för bra. Jag menar; här sitter jag och hyllar alltjämt som jag skäms. Desto mer jag tänker på hur briljant året varit desto mer skuldkänslor får jag över att jag låtit så många titlar passera osedda. Rediga lyxproblem, jag vet. Mellandagarna är därmed reserverade för många och långa filmsessioner, både för min egen njutning och (kanske framförallt) för samvetets skull.
Carl Brännström