Foto: Diana Walker.
Det mesta i Anne Tylers "Den blå tråden" kretsar kring ett speciellt hus och de tre generationer som har levt där. Junior Whitshank bygger huset för en fin familj, och lägger ned hela sin själ i valet av material och utförande. Allt ska vara perfekt. Han gör sig oumbärlig.
När så uppdragsgivaren flyttar lyckas Junior ta över huset och här växer barnen upp.
Det är de kommande generationerna läsaren först lär känna; pappa Red och hans fru Abby, samt fyra barn som är mycket olika. Relationerna är inte okomplicerade dem emellan.
Tiden går och Abby förändras, hon glömmer, slutar köra bil. Red hör sämre, får en hjärtattack och paret behöver så småningom hemhjälp och assistans av barnen.
Anne Tyler skildrar det som drabbar oss alla, från att ha varit behövd och funnits i centrum blir rollen en annan.
I romanens sista del möter vi den äldsta generationen, Junior och hans fru Linnie Mae. Vid det laget tycker jag att det är att gå väl långt tillbaka i tiden. Men berättelsen om Juniors längtan att vara noggrann och göra allt som han vill ha det är ett litet fängslande drama. I det tysta pågår en maktkamp mellan honom och hans till synes timida hustru.
Realistiskt och ömsint skildras skickligt människornas egenheter och öden, här finns en hel del att känna igen sig i. Riktigt bra läsning för oss som inte är purunga!
Inger Lundqvist