Åtta år gammal anländer en flicka från Brasilien till Vindeln, tillsammans med sin yngre bror. Det här ska nu bli deras hem, något helt annat än gator och kåkstäder, eller den grotta som under en tid var deras bostad. Att de haft ett hårt liv råder ingen tvekan om, men exakt vad flickan upplevt och minns kan nog ingen föreställa sig.
Och att bli adopterad till Sverige är inte slutet på berättelsen, utan början på nya händelser. Det finns lycka och olycka både i Brasilien och Vindeln – och med tiden dyker frågor upp om hur adoptionen egentligen gått till. Frågan om identitet finns kvar även i vuxen ålder, när så många minnen från Brasilien fortfarande finns kvar.
Christina Rickardssons självbiografiska berättelse drabbar läsaren hårt. Den är stundtals väldigt jobbig att ta till sig, både för att rent ut sagt vidriga händelser skildras och för att hon lämnar ut sig själv och sina privata upplevelser och tankar så öppet. Att hon inte döljer något bidrar till att läsningen blir så stark.
Språket känns genuint och från hjärtat. Att ha levt ett hårt liv är hon tyvärr inte ensam om. Att kunna omsätta det till ord och en så pass engagerande berättelse är få förunnat. Hennes historia kommer att påverka alla som tar del av den, och förhoppningsvis bidra till något positivt, inte bara för henne själv. Läsare gör dock bäst i att blunda för bildsektionen i mitten tills man läst hela boken.
Andreas Eriksson