Ett brev betyder så mycket

41 brev är ren lycka. 1979, när vi fann citat från en brevväxling mellan Anna Nordlander (1843-1879) och konstnärskollegan Kerstin Cardon (1843-1924), började sökandet. Konstakademin och Kungliga biblioteket kontaktades först. Så övriga konstmuseer och arkiv ute i landet. Efterlysningar gjordes i dagspressen. Inga spår. Slutligen visade Sara Lidman vägen. Rättare sagt, Göran Larsson, ständigt anlitad kring Saras material på Forskningsarkivet i Umeå. En dag mejlade en av hans kontakter, konstvetaren Lena Holger: "De finns här i Helsingfors!" Finlands Nationalgalleri hade öppnat arkivet efter Gösta Stenmans konsthandel. 1970 sålde Stenman ett 40-tal målningar och teckningar till Skellefteå kommun. Konstverk som är basen i Museum Anna Nordlander, MAN.

Breven skrivs mellan 1866 och 1878. Datum och ort saknas ofta. 14 är postade i Skellefteå. Tolv berättar om studier i Bryssel och Paris. Nio sänds från olika platser i Sverige: Dalarö, Södertälje, Visby, Ronneby, Lysekil. Ett skildrar en resa i Dalarna tillsammans med brodern Daniel där de under några dagar umgås med akademikollegan Ernst Josephson.

Breven visar en konstnärs vardag. Återkommande är sökandet efter en gemensam ateljé i Stockholm. Ingen lätt uppgift. De är för dyra, för stora, ligger fel, är dragiga, behöver byggas om. Familjen stöder henne, men tycker att hon bör visa resultat innan hon hyr ateljé. Breven talar om svårigheter för ensamstående kvinnor. Att resa eller gå hemifrån utan manligt sällskap är otänkbart. När Anna far utomlands söker brodern Daniel pass för hennes räkning.

Ofta tvivlar hon på sin förmåga. Varför så få framsteg? "Du frågar hur det går med portraitet – illa". Hon glömmer färger och palett i Stockholm. Beklagar att hon överarbetar motiven. Undrar om lärarna är ärliga i sin kritik? Förkylningar spökar. Ögonen tröttas av starkt ljus.

Breven berättar också om idogt arbete och framgångar. Lärarna berömmer. Professor Jean-François Portaels i Bryssel upplåter sin egen ateljé. Han ger stöd när målningen "Kung Heimer och Aslög" växer fram. En annan tavla, "Fattiga pojkar matar sparvar", inköps av Konstföreningen. Sprids som fotografi. Ett brev, Skellefteå 30 juli 1872, ger detaljer kring tillkomsten: "Min tafla ligger mig emellanåt i tankarna. Ack om den skall kunna göras färdig i höst måste jag hafva ett par uppstoppade sparfvar att måla efter – innan jag reste hörde jag efter sådana hos Fru Dahlbom vid Drottninggatan … Fåglarna bör vara olika d.v.s. hane och hona."

Somrarna drar henne hem till Skellefteå. I prästgården finns lite tid för målning. 6 juli 1871 skriver hon: "Vet du, nu är jag så skiljd från allt artistiskt som det är möjligt att vara, jag talar nu endast om landthushållning, pigor och barn, som det brukas här när man är borta eller har främmande." Varje höst längtar hon ut: "Om ett par dagar går den sista ångbåten sin väg och sedan; sedan är man instängd som en liten råtta i en fälla, med döden i skepnad af den långa mörka vintern i perspectiv."

Under dessa tolv år händer mycket i Annas liv. Hon antas 1866 till Kungliga Akademins Fruntimmersavdelning. Reser runt i Sverige. Far vidare till Tyskland. Studerar längre tider i Bryssel och Paris. I tysk-franska kriget väljer hon sida. Ett brev 20 augusti 1870 avslutas: "Detta krig gör mig verkl. ängslig fast jag ej hatar Preussarna så som du – men nu framkallar det lidande frankrike mina sympatier. Om vi får krig här går jag med som sjuksköterska, så mycket du vet det."

Tre av syskonen dör. Breven har sorgkant. Fadern Nils Nordlanders avlider 1874. Året efter flyttar hon tillsammans med modern Anna Maria till Stockholm. Konsten dövar sorgen. 9 april 1874 skriver hon: "Men ser du, arbetet är det endasom gör att jag kan hålla modet uppe och ej helt försjunka i sorgsenhet."

Allt är inte mörkt. Anna är en kvinna med tydliga mål. Visst är inledningar och avslut konventionella, skrivna enligt tidens mallar. Genomgående bjuder hon på sig själv. Ger träffsäkra, drastiska beskrivningar av lärare, elever och kollegor. "Här i pensionen äro alla fullkomligt oartistiska – pianot är alltid ostämdt och alla omusikaliska", skriver hon från Bryssel 15 februari 1873.

Brevsamlingen – fyra saknas ännu - gör Anna Nordlander levande som konstnär och människa. Målningarna berikas av hennes egna ord och tankar. Vi får tidsglimtar. Tar del av vad som rörde sig i en prästgårdsflickas huvud och hjärta. Museum Anna Nordlander och vänföreningen planerar att trycka breven. En värdig present i år när museet jubilerar. Eller nästa år, då 150 år gått sedan Anna antogs vid Konstakademin.

Harald Larsen

Under dessa tolv år händer mycket i Annas liv.