Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
Metallicas tredje album "Master of puppets" firade 30-årsjubileum förra veckan och är tveklöst ett musikaliskt mästerverk. Men håller även texterna för en genomläsning utan att skämskudden måste fram?
Inledande "Battery" är fylld av ungdomlig energi och tuffa fraser men saknar djupare mening. Men ambitionerna stiger i och med titelspåret, som är en liknelse där drogberoende jämförs med marionetter. Effektfull och fantasieggande text.
"The thing that should not be" har de mest uppenbara litterära kopplingarna. Den är tillägnad författaren H.P. Lovecraft, som är en av de stora inom skräcklitteratur. Texten är stämningsfull och olycksbådande, och kan på egen hand frammana kalla kårar trots att den är något osammanhängande och svårtydd.
"Welcome home (Sanitarium)" är i det närmaste en ballad, men inte kärleksfull utan en tragedi om att vara inspärrad på mentalsjukhus. Mardrömslik stämning med paralleller till filmen "Gökboet".
"Disposable heroes" har den tyngsta texten, både sett till omfattningen men även temat: unga soldater som skickas ut i onödiga krig. Texten går rakt på sak, utan liknelser eller poetiska omskrivningar. En aggressivare släkting till antikrigsmusik från Vietnam-eran.
"Leper Messiah" kritiserar religiösa ledare med maktbegär. Sångaren James Hetfield, som skrev alla texterna, var uppvuxen i en djupt kristen familj vilket ger en extra dimension. Betydligt mer kraftfullt än hårdrock som drar till med djävulen för att provocera.
"Damage, Inc." avslutar ungefär som "Battery" inledde. Rå, energisk, våldsam text om yrkesmördare – men inget djup.
Sammanfattningsvis fyller samtliga texter sitt syfte i kombination med musiken, men sett till texten känns låtarna "Master of puppets", "Disposable heroes" och "Leper Messiah" starkast, med teman som är sorgligt aktuella än idag.
Andreas Eriksson