Det är snart jul och jag går på knäna. Blinka och du missar dagsljuset, eller kanske snarare den subtila skiftningen från mörkt grått till ljusare grått och tillbaka till mörkgrått igen. Sedan blir allt svart. Jag hörde en mamma jublande säga till sin ettåring, nu kommer snön – äntligen! Inget var förställt i hennes röst; det var uppriktig glädje. Trots att hon, med en missmodig ettåring på armen, just stångat sig genom den stressade rugbyklungan som stapplar runt i julhandeln. Så stor tycks den uppdämda längtan efter ljuset vara. Själv är jag trött när jag vaknar. Har jag chansen stjäl jag en tupplur och vaknar lika matt och trött, obetydligt mer vaken än när jag sov. Men nu vill jag inte låta alltför uppåt, för julen kan minsann vara en riktig pärs.
I en familj skall två familjers traditioner och preferenser samsas och blöda ihop till något som blir den nya familjens egna jul. En process som kan vara så utmattande att man skulle vara ursäktad om man ansåg att det borde lagstiftas mot. Men kan man verkligen leva sitt liv som ett enda rakt streck? Ett minimerande av dalarna och topparna borde leda till en fullkomligt menlös existens. Ändå är det frestande. Istället för att spendera tid på att oroa sig för om man kommer orka/hinna grava laxen eller dekorera granen, bråka om var den borde stå och om huruvida Janssons är ett måste eller ej på julbordet. Kompromisser blir för kostsamma i tid, så istället läggs vapnen ned och agg läggs på hög. Men nu vill jag inte få det att framstå som om det bara är sång och dans med julen.
Tvärtom. Oftast är hela skiten nästan olidlig. Men så, efter stormen kommer lugnet och den där tvångsfria tiden med de man älskar mest. Om man har tur. En del är bara ensamma och julen en Marshallstack för ensamheten att yla ännu högre genom. God jul.
Magnus Ericsson