STOCKHOLM 20081021- Titta på tv. En man använder en fjärrkontroll för att byta tv-kanal. Foto Bertil Ericson / SCANPIX / kod 10100
Minnesgoda läsare av detta maskformiga bihang kan inte ha undgått hur jag haussat och hyllat den brittiska TV-serien ”Utopia” .Helt säkert är även ni redan närmast i upplösningstillstånd i väntan på just upplösningen av andra säsongen. Handlingen är intrikat och rör sig otvunget mellan grafiska romaner, konspirationer och kärleken (eller avsaknaden därav) mellan föräldern och dess barn. Jag vet, det låter inte särdeles unikt, men blir det ändå. För i grunden ligger ett filosofiskt bryderi och ruvar, ett sådant som man bara måste förhålla sig till. Kokar man ned det så rör det sig om vad som är moraliskt rätt när det kommer till ”det större goda”.
Man får som Utopia-tittare presenterat sig ett faktum: jordens resurser är ändliga och snart finns det på tok för många av oss för att dessa skall kunna räcka till. Blir det då så att desperata människor – de utan något – kommer att kasta sig över de som tycks ha mer än vad de behöver? Kommer mänskligheten slita sig själv i stycken? Och om det verkligen kommer att bli så, kan det då vara rätt att sterilisera större delen av oss som ett sätt att åter uppnå någon slags balans? Det är en liten karamell med hitlersmak att suga på medan dramat vecklar ut sig.
Det ger ett extra djup till vad som annars lätt skulle kunna ha blivit likt vilket annat dystopiskt trams-tv som helst. Som oftast är det lurande bråddjupet som får det att lyfta. Att någon vågat klämma i och inte låtit begränsa sig till vad som anses lagom och rätt. Inte ens färgerna är lagom; allt tycks filmat genom ett Instagramfilter.
Magnus Ericsson