En kan dricka rom, äta rom och vara i Rom. Eventuellt samtidigt, beroende på koordineringsförmåga. För tillfället är det bara det sistnämnda som jag försöker mig på. Tillsammans med en människa vars lokalsinne räddat mig många gånger tar jag mig fram i en spektakulär stad som erbjuder historiska lämningar i vart och vartannat gathörn. Det är svårt att inte förvandlas till en historienörd av bara tanken på att samma gator som jag befinner mig på befolkats sedan före vår tideräkning. Jag vill veta allt det finns att veta, se allt som finns att se.
Att de arkitekter som ritat staden inte är några minimalister kan nog de flesta skriva under på, här är allt storslaget och överdådigt. Här är gigantiskt och enormt, men samtidigt så litet att en kan ta sig fram till fots. En kvällspromenad kan gå förbi Colosseum, Pantheon och Spanska Trappan, på samma sätt som den hemma kan gå broarna runt.
Överallt finns ruiner, kyrkor, palats, marmor, utsmyckningar, monument och människor som frågar om jag vill köpa en selfiestick. Du vet en sådan pinne som en kan sätta mobiltelefonen längst ut på, som en förlängd arm, så att det blir möjligt att få med bakgrunden när en ska ta en bild på sig själv.
Kanske är det en sådan jag behöver för att kunna titta på det som finns framför mig utan att ha en kamera mellan mitt öga och objektet. Kanske är det vad jag behöver för att kunna bevisa att jag, som annars bara finns bakom linsen, också varit här. Kanske behöver jag gå en till promenad senare, utan att dokumentera, för att faktiskt se allt. Alternativt acceptera att det inte är möjligt. Anledningen till att Rom kallas "Den eviga staden" skulle nämligen kunna handla om just det, att avståndet mellan en simpel turist och känslan av att vara färdig med Rom förblir just evigt.
Emelie Häggström