Den franske organisten och tonsättaren Charles-Marie Widor (1845–1937) brukar räknas som orgelsymfonins fader. Han skrev tio stycken, mest spelad är den femte, med sin briljanta finaltoccata. Klivet från Widor till vår egen Otto Olsson (1879–1964), giganten vid Odenplan, är inte särdeles långt. För medan Widor räknas som en av de allra främsta representanterna för den senromantiska franska orgelskolan visade Otto Olsson i sina kompositioner stor aktning för densamma. Det finns med andra ord sådant som förenar Otto Olssons andra orgelsymfoni (”Credo symphoniacum”) med Widors tionde (”Symphonie romane”). Men det finns också sådant som skiljer de båda verken åt. C-M Widor komponerade en ”komplett” symfoni medan Otto Olsson nöjde sig med en tematisk sammansmältning av satserna. Den schweiziske organisten Georges Athanasiadès har en fantastisk känsla för klangfärgerna i den franska senromantiken när han spelar på orgeln i Basilica Saint-Maurice, Schweiz. Hans tolkningar är korrekta, men inte tillräckligt spännande för att göra något större intryck.
”En tematisk sammansmältning av satserna”
Norrans musikrecensent Mikael Bengtsson tycker att Charles-Marie Widor gjorde en komplett symfoni. Något inte den svenske representanten Otto Olsson levde upp till.
Foto: Norran
Så jobbar vi med nyheter