John Wick. Keanu Reeves spelar John Wick utan engagemang. Foto: Niko Tavernise.
Lönnmördaren John Wick är tillbaka – och det känns bara så otroligt obegåvat.
Det startar med en lång biljakt och det är självaste John Wick som tar livet av några män för att de stulit hans bil.
Att han själv sedan ramponerar den är liksom ingen överraskning. Det var ju inte bilen som var det viktiga. Utan adrenalinkicken att få visa hur macho du är.
Handlingen håller sig ungefär på den nivån hela filmen. Men den skillnaden att det dör några människor i minuten.
Och fastän John Wick har ont om patroner tar han det säkra före det osäkra och skjuter alla bad guys med två eller tre skott.
Som du säkert förstå är jag inte direkt något fan av den här typen av filmer. I själva verket ger jag fan i dem.
Även om det naturligtvis är min plikt som recensent att genomlida två timmar av riktigt obehagligt underhållningsvåld.
Kenau Reeves spelar huvudrollen och det enda positiva med det är att regissören inte gett honom så många repliker.
För när han öppnar käften sprutar enfalden ur hans mun. Det blir dessutom patetiskt när han sitter med sorgsna ögon och tittar på ett foto av sin avlidna fru.
Det känns också som att resten av ensemblen insett att det här är ren smörja.
Peter Stormare är till exempel löjeväckande som gangster med östeuropeisk brytning.
”Hjälp mig ur detta spektakel” utbrister hans ögon och jag är nästan beredd att hjälpa honom.
Men idén med den här typen av actionfilmer är väl att du ska hunna hålla på någon av karaktärerna.
Men jag känner ingenting för någon och börjar istället fundera på att börja räkna hur många som dör.
Men där var jag lite långsam och missade ett par 100 dödsfall innan tanken kom.
Det enda positiva: hunden överlevde.
Det enda positiva: hunden överlevde.