Arbetssätt. Patrick Modiano har förklarat att han promenerar och drömmer för att klara det skrivarbete som han beskriver som inte så behagligt men som han ändå ägnar sig åt varje dag. Foto: Johan Hallnäs/TT Grafik
"Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges", skrev Kirkegaard. Årets Nobelpristagare är förmodligen den författare efter Proust som bedriver den mest konsekventa jakten efter den tid som flytt. Men det handlar aldrig om längtan eller nostalgi, utan om att försöka minnas och förstå den tillvaro som ändå alltid glider undan.
Olika världar och olika tidsplan korresponderar i hans universum, ibland genom snabba och intrikata perspektivbyten där man får anstränga sig ordentligt för att hänga med, andra gånger lika enkelt skildrat som i programförklaringen nedan:
"Och i allt detta ljus och vimmel har jag svårt att tro att jag är i samma stad som den där Dora Bruder och hennes föräldrar befann sig, liksom min far när han var tjugo år yngre än jag. Jag får en känsla av att vara den ende som minns alla dessa detaljer. Ibland tunnas förbindelsen ut och är nära att brista, andra kvällar skymtar gårdagen fram i flyktiga spegelbilder bakom staden av i dag."
Berättaren, i den här boken Modiano själv, försöker ta reda på vad som hände den veriliga Dora Bruder den krigsvinter som hon rymde från det katolska internatet i Paris. Att såväl hon som föräldrarna dog i Auschwitz är ett faktum, men vad gjorde denna rebelliska 15-åriga judinna månaderna innan hon blev gripen?
Sina misslyckade efterforskningar ser han som Dora Bruders seger.
– Av honom får vi aldrig veta några hemligheter, det är egentligen ingenting som avslöjas, vandringen fortsätter på något sätt, konstaterar Per Arne Tjäder, litteraturvetare vars bok om Modianos författarskap, "Gare d'Austerlitz", kom just denna höst.
På presskonferensen några timmar efter tillkännagivandet av Nobelpriset sade Modiano att det kändes som om han hade skrivit samma bok i 50 år. Det har han inte. Men varje gång han lämnat ifrån sig en ny roman har det varit med ånger över att inte ha skrivit den på ett annat sätt.
– Det är som om den publicerade boken inte är något annat än en attraktiv spegling av en verklig och gränslös bok. Jag har en känsla av att något är ofullbordat. Men det är svårt att förklara, sade han tidigare i höst till Le Nouvel Observateur.
Som läsare får man känslan av att alla böcker tillhör samma universum. Huvudpersoner återkommer, till exempel berättaren Jean D, men också andra. Just Dora Bruder fladdrar förbi i en roman för att senare få en egen bok, konstaterar litteraturvetaren Daniel Pedersen.
I den senaste, "Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier" (Ungefär "För att du inte ska gå vilse i kvarteret"), tvingas en folkskygg och tvär gammal författare, Jean Daragagne, att minnas det som fortfarande gör ont. Som barn var han bortlämnad till en ung kabaré- eller stripteasedansös, Annie Astrand, som till skillnad från hans egna föräldrar brydde sig om honom, men som dömdes till fängelse. Samma Annie och hennes vän Roger Vincent dyker upp i en tidigare roman, "Remise de peine" (ungefär "Överlämnad smärta") som även den handlar om det utsatta, övergivna barnet och som ligger väldigt nära den barndom som var Patrick Modianos egen.
Hans romaner utspelas ofta bland rotlösa existenser under ett 60-tal fyllt av skumraskaffärer, en tid då ockupationens smutsiga allianser fortfarande vibrerade under ytan. Autentiska detaljer som namn, telefonnummer och inte minst adresser öppnar dörrarna till ett skamfyllt förflutet, vilket har inspirerat hans mest hängivna läsare, modianauterna, att göra egna forskningsresor i författarens universum.
– Modiano lämnar hela tiden väldigt många ledtrådar, säger Denis Cosnard, grundare till sajten Le Réseau Modiano och författare till boken "Sous le peau de Modiano" ("Under huden på Modiano") där han själv gör ett enormt detektivarbete.
Vad tycker då författaren själv om att vara i läsarnas kikarsikte?
– Jag tror att han är kluven, han tycker förstås om att ha läsare och om han nu placerar ut alla dessa ledtrådar i sina böcker är det för att han vet att de kommer att bli lästa och funna. Samtidigt kan han verkligen bli besvärad om läsarna också blir poliser. Så tror jag det är. Han vill helst bestämma själv vad han ska berätta och inte, säger Denis Cosnard.
Erika Josefsson/TT