Jag promenerar hem frånbusshållplatsen och kommer överens med mig själv om att jag nog aldrig sett denna mängd snö ligga på marken. Det skulle visst kunna vara så att mitt minne sviker, men nu råkar det även vara så att jag läst att det på flera håll är nära att mätningarna av snön slår rekord. Jag halkar omkull, gör mig förmodligen illa men kliver upp så fort jag bara kan, tittar mig omkring och undrar om det var någon som såg. Såg ingen, så gjorde det inte ont. Känna efter är någonting en gör vid ett senare tillfälle.
Men jag känner att det börjar räcka, att jag har fått nog. Min relation till den långa vintern i Norrland har de senaste åren varit komplicerad. Vi kommer inte riktigt överens. Och nu får den gärna ta slut.
När jag kommer inhar jag fått ett sms: "Ska du på Emmabodafestivalen?". Äntligen kommer jag på bättre tankar. Att människor omkring mig börjat fundera på att införskaffa festivalbiljetter brukar vara ett vårtecken. Jag klickar mig in på internet för att se vilka bokningar som gjorts officiella inför sommaren, och ser att det finns ett par som jag inte gärna vill missa. Då kommer jag på det jag kommit på så många år i rad men då alltid lite försent, när möjligheten att förändra just passerat. Så jag säger det redan nu, innan alla bokningar och lineups står fasta.
Förra året var 73 procent av alla akterna på de svenska festivalerna mansdominerade, och på de tio största festivalerna i Europa var samma siffra 91 procent. Det är ett problem som alla bokare behöver påminnas om, och nu räcker det inte längre med att bara säga att en arbetar med frågan. Alla aktörer, och då främst bokningsbolagen och festivalarrangörerna, behöver ta ansvar över den sneda könsfördelningen.
För det går att boka jämställt, och det finns tillräckligt många kvinnliga artister för att fylla våra scener. Glöm inte bort det.
Emelie Häggström