Det är Svante och Cecilia och deras båda små döttrar. Allt är toppen, för semestern har just börjat och familjen är på väg till Karen och Henning, deras bästa vänner som har ett torp där alla sex har tillbringat flera somrar. Det är välkomstkramar och stora leenden, men ganska snart kommer allvaret fram, för det är något värdparet måste fråga om. I "Min bästa väns fru" berättar Peo Bengtsson en variant på en lika klassisk som känslig historia.
Nej, Henning och Karen har inte valt ett liv utan barn. De kan inte få några. Min sperma är kass, som Henning uttrycker det. Svantes, däremot, är bevisligen okej och eftersom Henning och Karen inte kan tänka sig en bättre donator – ja, skulle han inte kunna tänka sig ...?
Svante gör inte tummen upp. Inte Cecilia heller.
"Är ni medvetna om att mitt ena ben är två centimeter kortare än det andra?" försöker Svante skämta till det.
Men frågan är ändå ställd och tanken väckt och naturligtvis påverkar den semesterstämningen.
Peo Bengtsson har skrivit en läsvärd roman, men är det ändå inte något som saknas? Allt handlar om de vuxnas relationer till varandra (här finns hemligheter), men varför frågar sig Svante inte hur skulle det kännas att se sitt eget barn växa upp med två andra människor, hur mycket man än tycker om dem?
Den må vara egoistisk, men ju längre man levt, desto mer ofrånkomlig känns den.
Olle Lundqvist