Jag erkände för något år sedan att jag blivit väldigt mainstream när det gäller musik. Att gilla Avicii känns nämligen som just det. Hans internationella framgångar som dj och låtskrivare framgångar är kopiösa.
Men hur många är det som känner till Tim Bergling som han egentligen heter?
För det här är framförallt en berättelse om den tonårspojke som från pojkrummet på Östermalm blev en av Sveriges största musikexporter.
Dokumentärbilderna från de första stapplande stegen till att skapa musik är mycket intressanta.
Tim Berglings passion är fascinerande. Han lever verkligen för sin dröm. Att bli en av nutidens största dj:s.
Det finns inget annat i huvudet. Att han dessutom är lite blyg och tillbakadragen gör det hela mycket tydligare. Han har sin musik, sina kompisar och bryr sig egentligen ingenting om världen utanför.
När så framgångarna kommer blir det lätt hysteriskt. Han pressas inte bara av andra. Han pressar också sig själv till att ta alla jobb han erbjuds.
Spelningarna avlöser varandra i en allt högre takt. Och helt plötsligt har han hela världen som sitt arbetsfält.
Men här kommer också det intressanta. Avicii kör på men Tim Bergling mår allt sämre.
Det blir alkohol före spelningarna, under spelningarna och så efterfester.
Det uppdrivna tempot, med massor av skräpmat, gör att Tim Bergling kör in i väggen. Han blir sjuk, läggs in på lasarett, men pressar sig själv till att vara tillbaka på scenen så fort som möjligt.
Det känns som en dokumentär som manar till eftertanke. Vem ska säga stopp när en ung människa mår allt sämre?
Nu kunde Tim Bergling till slut själv komma till ett beslut. Att han avbryter turnerandet och försöker få omgivningen att förstå hur han känner sig.
Filmen avslutas sedan från Ibiza med en upptagning från Aviciis sista spelning på klubben Ushuaia 2016.
Det känns som en dokumentär som manar till eftertanke. Vem ska säga stopp när en ung människa mår allt sämre?