Skriver man stand up eller ståupp? I vilket fall: när den är som bäst kan den vara lysande. Henrik Schyffert. Ronny Eriksson. Men när skämten inte håller, tajmingen saknas och den ensamme på scenen anar avgrunden och börjar pladdra allt mer desperat. Hemskt för honom/henne. Jobbigt för publiken. Och just detta händer Dovaleh G, huvudperson i David Grossmans "En häst går in på en bar".
Hela handlingen utspelas i lokalen dit folk kommit för att skratta. Förutsättningarna finns, för Dovaleh är, eller har åtminstone varit, en stjärna. Men varför har han just denna kväll övertalat sin gamle vän, den pensionerade domaren, att komma och lyssna? Kanske för att den slitne, sjuke där framme bestämt sig för att inte prata om det som alltid gått hem utan om sitt eget liv? Han är israelisk jude och hans berättelse handlar om krig och om föräldrar som upplevt förintelsen och är märkta av den, om en far han älskat men som också slog honom. Till råga på allt sitter en kvinna som kände honom i publiken och håller inte tyst. Hans cirklar rubbas och i salongen känner sig många både besvikna och provocerade och domaren funderar på att, i likhet med flera andra, resa sig upp och gå, men stannar och mer må icke avslöjas.
Romanen är tunn, bara 200 sidor, och hade inte David Grossman varit en etablerad stjärna hade den knappast lockat till läsning, för detta är varken lättsmält eller angenämt.
Gripande, däremot.
Olle Lundqvist