Kristina Ohlsson. Foto: Thron Ullberg. Foto: Thron Ullberg.
Det är inte länge sedan jag läste del ett i Kristina Ohlssons serie i två delar om Martin Benner och hans skruvade eskapader för att förstå vad som hände den döda och mordanklagade Sara Texas. När "Mios blues" inleds är det redan klarlagt att Sara inte alls var den onda människa man trott. Men hennes son Mio är försvunnen. Nu försöker Benner lista ut vad som har hänt pojken. Han har själv vårdnaden om sin systers dotter, Belle, och känner starkt för Mio som är i ungefär samma ålder.
Om "Lotus blues" bestod av en härva intriger med våldsamma konsekvenser är det här snäppet värre. Det är ondskan själv, kallad Lucifer, som ska spåras. Han finns överallt och har tentakler som utför mord där Benner pekas ut som förövaren.
Ett av problemen med "Mios blues" är att det kryllar av mystiska personer och jag bläddrar i sinne bakåt för att försöka lista ut vilken skurk som nu är på g.
Benners särbo, eller periodvis sambo, Lucy, är irriterande följsam trots att hon behandlas som skit. Han kallar henne "Baby", bara det…
Nej, jag har inget till övers för den egoistiske Martin Benner, det är trevligare att läsa om en person som man känner åtminstone lite sympati för.
Romanen är en gigantisk konstruktion där kallhamrade och cyniska personer överträffar varandra. Kristina Ohlsson är en driven författare men jag föredrar hennes tidigare böcker, bland annat om Fredrika Bergman. Så det blir nog ingen fortsättning om Martin Benner för min del.
Inger Lundqvist