Ulf Lundström. Foto: Åke Lundgren
Alla har vi våra rötter, och för många blir släktforskning en spännande hobby. Men vi har också ett geografiskt ursprung; en gård, en by, ett större samhälle där namnet betyder något.
Som morfars ställe Lilla Annevare i trakten av Vilhelmina. Där påstods, när jag var liten, att en kvinna, kanske same, tänkte åka skidor lättsamt utför ett närbeläget berg – och tog fart. Men det var långt mer hiskeligt, det vill säga: ”Anne vare!”.
Sannolikt finns en helt annan förklaring. Ungefär som att ta för givet att i Hökmark måste det ha funnits gott om hök. Men i UIf Lundströms färska avhandling om bebyggelsenamn visar sig att så är troligen inte heller fallet.
Och Ulf Lundström, om någon, vet vad han skriver om. 340 sidor grundligt förvärvad lärdom finns nu att tillgå. Där har Bureå, Burträsk och Lövångers socknar utgjort fokus för genomgången, men dessutom lär han ut om exempelvis generella ”huvudleder” i geografiska namn. Vilket kanske också behövs mer än man kan tro. Hur många yngre vet exempelvis vad den i Skelleftebygden vanligaste ändelsen ”lid” står för?
Sammanfattningsvis alltså ett matnyttigt verk. Själv fick jag även kläm på det otympliga namnet Jäppnästjärnliden. Och där spelar faktiskt en rovfågel roll. Vilket kan synas som värdelöst vetande; men skänker likafullt ett kryddmått mer glädje åt livet.
Stefan Holmberg