När slutar det vara bra? Jag undrar eftersom jag just lyssnat på och recenserat Neil Youngs senaste skiva "Storytone". En hemsk upplevelse, minst sagt. Neil Young är kung, tänkte jag innan. Jag äger en del av hans skivor. Och har lyssnat på det mesta han släppt, bra som dåligt. Så jag tänkte ändå att det borde bli bra. Men nej. Uselt. Oengagerat. Jobbigt. Pinsamt. När slutade Neil Young vara bra? Eller är han fortfarande bra, bara inte på skiva?
Jag söker mig till internet. Letar fram liveklipp från i år, från 2012 och ända tillbaka från början av hans karriär. Allt låter fantastiskt. Han är och har alltid varit en gitarrgud som klampar runt på scen i fula kläder utan att bry sig ett dugg. Och hans röst har åldrats med en osannolik värdighet. Tittar på en lista över Neil Youngs diskografi. Jo, visst. Nog har han haft sina svackor. Början av 1980-talet, exempelvis. "Trans" från 1982 är i princip omöjlig att lyssna på. Han har dock alltid kommit tillbaka, förr eller senare. Men nu? Nästan 70 år gammal. Vi får se.
En lustig detalj är att Geffen Records, skivbolaget som Neil Young var kontrakterad till under några år på 1980-talet, stämde honom på över tre miljoner dollar för att han enligt dem inte gjorde tillräckligt kommersiell musik. Så på sätt och vis är han värd respekt för att han aldrig vänt kappan efter vinden utan alltid gjort det som fallit honom in. Men det betyder givetvis inte att det alltid blir bra.
Okej, jag ger hans senaste ett till försök. Det kanske ändras lite nu när jag Neil Young-peppat ett tag, med klipp och äldre låtar, fått nya intryck. Mhm. Jahapp. Nja. Vänta. Eh. Nej. Det gick inte nu heller. "Storytone" är fortfarande bedrövlig. Fast det verkar vara så Neil Young fungerar, han sorterar inte så mycket. Han släpper ifrån sig allt han har. Bra som dåligt.
Dennis Fahlgren