Foto: JESSICA GOW / TT.
En gång fanns det en kafédel till det som idag kallas Åhlens. Det var en halvtrappa upp och luktade rök och gammal heltäckningsmatta. Tempo hette varuhuset då, men kan göra detsamma. Mina vänner och jag drog runt på kaféer i stan, lite som gräshoppor och drack påtår på påtår tills personalen jagade bort oss. Det brukade stå ett moln av cigarettrök och tonårsångest runt borden vi ockuperade. Ofta spelade vi kort eller om vi var på gamla Stigs så matade vi Rock-Ola:n med kronor i utbyte för The Primitives "Crash".
Denna dag var väl annars inte något speciellt, förutom att tanken på att göra en egen festival väcktes. Idén kom väl inte från ingenstans direkt; de flesta av oss i rökmolnet spelade i band eller var åtminstone gravt musikintresserade. Om vi redan hade gjort vår första resa till Hultsfredsfestivalen minns jag inte, men det här med att ha en festival där våra band kunde spela framstod i alla fall som en riktigt god idé. Namnet dök upp där i röken, Trästock.
Det var naturligtvis ett dåligt skämt som bara råkade fastna. Tror det hade något att göra med englandshypade göteborgsbandet Easy som brukade skriva direktöversatta svenska ordstäv på det tysta spåret innerst på vinylskivor, men jag kan ha fel. Typ, Railways also. Trästock blev det. Sedan snöbollade hela idén tills vi stod som första band i Trästocks väckelsetält och spelade.
Ingenting tycktes omöjligt där och då. Den där första festivalen blev ett bevis på att man kan uppnå rätt mycket genom att ha ett gemensamt mål och en gemensam dröm. Den drömmen kan se lite olika ut för alla individer, men det är mer en bisak – det är de breda penseldragen man måste vara överens om. Att nya människor sedan kunnat ta vid och fylla idén med sina drömmar är beviset att mina vänner och jag var mer än bara svartklädda posörer utan framtid.
Magnus Ericsson