Det är morgon hemma hos oss. Jag är ledig och har för en gångs skull inte bråttom. Dottern är också ledig, men jag får välja vad vi ser på teven, för en gångs skull. Vi kollar på "Nyhetsmorgon" och hon leker med kattungarna, det vill säga att hon driver in och ut i vad de pratar om på teven. Det är även morgonen efter partiledardebatten och det analyseras friskt i tevesoffan. De visar bilder från debatten. Plötsligt har dottern skiftat fokus från kattungarna och tittar. Sedan frågar hon varför det inte är några tjejer med (hon noterade tydligen inte Annie Lööf). "Tycker inte tjejer om sånt där", frågar hon. "Jo", säger jag. "Kanske jag skall bli statsminister", säger hon. "Bra idé", svarar jag. "Kan tjejer bli det", undrar hon. "Absolut", påstår jag. "Har det funnits någon tjej som varit statsminister", kommer följdfrågan. "Näe", är jag tvungen att skamset erkänna.
Varför? Vad skall man svara på det? Jag försöker förklara att killar har velat bestämma väldigt länge, men att jag tror att det håller på att ändra sig. Det hoppas jag i alla fall. Precis som på skolan, säger hon, där vill killarna också bestämma allt. Dottern går i förskoleklass. Jag blir ledsen när jag tänker på hur hon måste fundera på sådant här när min son kan spela sin hockey och fotboll och bara vara. I tv-soffan påstår de att jämställdheten kommer att bli en stor fråga i kommande val och nickar samstämmigt.
Kan man få lov att stilla önska detta och att det inte åter bara kommer att röra sig om vem som ger fetaste plånboken? För det är inte värdigt ett land som vårt att en kvinna inte innehaft den högsta posten och det är inte värdigt att vi som samhälle fortfarande erbjuder mest frågor och oklarheter om vilken plats man får ta som en liten tjej på nyss fyllda sju vårar. Vi kan bättre.
Magnus Ericsson
Jag blir ledsen när jag tänker på hur hon måste fundera på sådant här.