Sam är åtta år och alla åtta har slitit hårt på hans föräldrar. Hans vredesutbrott när något inte går som planerat, bråken i skolan och den mobbning som gärna drabbar den udda och socialt kantige har tärt på hela familjen. Det utgångsläge Keith Stuart beskriver i "Pojken som byggde egna världar" är kort sagt bistert.
Bokens berättarjag är pappa Alex som hanterat situationen genom att begrava sig i ett fastighetsmäklarjobb som han egentligen avskyr. Alltså har mamma Jody fått dra det tyngsta lasset och det är också hon som vill att Alex flyttar ut ur huset. Han hyr in sig hos en kompis, sover på läckande gummimadrass och får i samma veva sparken. Och över hela eländet hänger hans eget barndomstrauma: hans storebrors död.
Det är då Sam börjar spela Minecraft. Han bygger hus och samhällen och Alex ser en utväg ur deltidsfaderskapets frustration. Spelet med de svenska upphovsmännen för honom och Sam samman och utvecklar sonen och gör Alex till en bättre far, plötsligt i stånd att ta itu med sitt eget liv.
Det må låta enkelt och osa feelgood, men Keith Stuart, som själv har en autistisk son, vet uppenbarligen vad han skriver om och hans berättelse är engagerande. Ett av dess budskap är att annorlunda inte är detsamma som sämre och förutom att skänka tröst till verklighetens alla Jody och Alex kan den förhoppningsvis sprida insikt till sina läsare.
Olle Lundqvist