"Ingen får under några som helst omständigheter påstå att jag förlorat kampen mot cancern" skriver den brittiska författaren Jenny Diski i början av boken "Den sista resan", som baseras på artiklar skrivna för Review of Books från cancerdiagnosen 2014 fram till hennes död 2016.
Till en del resonerar hon kring cancern, men till stora delar handlar den om hennes märkliga förhållande till författaren Doris Lessing som sträckte sig till hennes död 2013. Diski placerades som tonåring några år hos Lessing, eftersom hennes föräldrar inte fungerade som vårdnadshavare. Hennes stormiga uppväxt under sextiotalets mest liberala period, ledde till återkommande vistelser på mentalsjukhus och drogberoende. En nyckelscen i boken är när Diski frågar Lessing om hon tycker om henne och Lessing ilsket slänger igen dörren och anklagar den utsatta tonårsflickan för känslomässig utpressning.
Hade Diski blivit författare om hon inte hamnat hos Lessing? Knappast, men trots detta förhåller hon sig kritisk till henne och ger ett lite annorlunda perspektiv på Lessings författarskap. Nu låter detta som tung och krävande läsning och visst märks det ibland att den baseras på krönikor, men Diskis svarta humor och självreflektion gör den tänkvärd när hon resonerar kring det faktum att livet har ett slut.
Maria Eriksson