I helgen slösade jag bort två timmar av mitt liv på Independence Day: Resurgence - uppföljaren till den ostiga, tramsiga men också underhållande katastrofrullen från 1996. Regissören Roland Emmerich har haft 20 år (!) på sig att knåpa ihop en vettig fortsättning men lyckades inte krama fram mer än en enda lång, tråkig datoranimation, helt utan originalets charm och med 274 huvudpersoner som tävlar i vem som kan skrika högst och vara mest klämkäck. Årets sämsta film, i min bok, och en av decenniets sämsta uppföljare, vilket är en smått imponerande bragd då det hunnit släppas en hel drös urusla uppföljare de senaste åren.
2015 fick vi till exempel två riktiga bottennapp. Dels Jurassic World, som började lovande men som snabbt spårade ut med överintelligenta och psykopatiska dinosauriehybrider, domesticerade velociraptorer, griniga barn (som givetvis överlever allt) och en inkvoterad tyrannosaurus. Dess enda riktiga behållning var Chris Pratt i huvudrollen.
En annan vulgär avart från samma år var Terminator Genisys, som gick ännu längre i uselhet och rentav vanhelgade James Camerons originalfilmer genom att skriva om hela grundhistorien. Genisys berättelse var obegriplig, actionscenerna saknade nerv och stenhårda Sarah Connor gestaltades av Emilia Daenerys Stormborn Clarke som besitter lika mycket pondus som en lätt uppretad gurka.
Independence Day: Insurgence överträffar dock båda ovanstående filmer i koncentrerad uselhet. Den är även värre än Sin City: A Dame to Kill For, vilken står sig som en av de största besvikelserna filmåret 2014, samt Dumb and Dumber To, som var mer sorglig och pinsam än rolig. Den enda uppföljaren som Emmerichs rymdrulle inte rår på när vi snackar dynga är Grown Ups 2, men ska vi hitta en uppföljare som gör det behöver vi gå ända tillbaka till 80-talet.
Carl Brännström