Ibland sitter jag handfallen och bara undrar var en ny text skall komma från. Vardagen som lunkar på i sedvanliga spår föder inte alltid inspiration nog att generera bränsle till en krönikeeld. Det går bara inte för sig att skriva något om hur bilar tycks vara en bottenlös sparbössa. Inte heller går det för sig att skriva om hur fotbollsskors konstruktion tycks vara helt utan tanke på bärarens fötter och knän. Jag kunde i och för sig skriva om hur min son med fotbollsskorna och de onda fötterna och knäna fick ett väldigt bra bemötande av en engagerad läkare på vårdcentralen; något som tycktes jaga de ständiga fjärilarna i hans mage före läkarbesök på flykt. Men istället tänkte jag skriva om gymnasiet.
Det var nämligen så att när jag satt och våndades ringde telefonen. Det var en av de ungdomar som jag mött i jobbet. Jag var hans kontaktperson och jag vill tro att vi utvecklade en relation som förhoppningsvis kommer att räcka länge. Han ringde för att berätta att han hade fått alla de betyg han behöver för att kunna gå gymnasiet. Jag minns hur jag sa att det skulle vara större än något SM-guld om han klarade av det och det mindes han med. Vi skrattade lite åt det och jag gratulerade honom, men det fanns ingen del tur eller enkel årlig funktion i det hela. Det rörde sig bara om en kamp. Sedan var jag tvungen att ringa av för att hinna skriva.
Till saken hör att det är otroligt svårt för ensamkommande flyktingbarn att klara av att få ihop nog betyg för att söka gymnasieutbildning innan de fyller 19. För efter det är det för sent. Av alla de som går språkintroduktion på Balderskolan rör det sig maximalt om 25 procent som klarar av det och den siffran är nog som hastighetsmätaren på min döde farfars Renault, en ren glädjemätare.
Magnus Ericsson