Jag ser serien "Edit: We cant' do it" på SVT-play. Under tiden bakar jag bröd. Serien handlar om unga kvinnor som brunnit, och bränt ut sig. Väldigt starkt, alltihop.
Att bygga sin självkänsla, och sitt värde, på prestationer är någonting jag kan relatera till på djupet. Att den en är gör en sjuk.
Det är skönt att titta upp och se att det inte är ett problem på individnivå, att det är så mycket större. I övrigt är det bara sorgligt. Eventuellt är detta årets viktigaste serie.
Jag har ett heltidsjobb, och två extrajobb. (Hög arbetsmoral.) Jag har relationer som jag vårdar, värnar och underhåller. (Det sociala ansvaret.)
Jag dansar med mina vänner och kollegor på nätterna. Sova kan en göra senare.
Jag har det städat och ordningsamt omkring mig. Jag är alltid duschad, sminkad och välklädd. (Ouppnåeliga ideal.) Jag är glad, omtänksam, högpresterande, ambitiös. Jag har kontrollbehov. Jag har magkatarr sedan jag var 14 år.
Jag önskar att jag gick på yoga, att jag sprang. Jag önskar att jag bakade bröd, lagade mat, kokade sylt, plockade svamp.
Jag önskar att jag tog mig upp på morgonen, för att ta vara på de få timmarna av dagens ljus. Jag önskar att jag hann med att träffa alla mina vänner, bjuda dem på middag, ringa alla mina släktingar.
Jag önskar att jag målade, spelade gitarr, kände mig kreativ. Jag önskar att jag pluggade någonting. Att vara ständigt i rörelse, att utvecklades och lära mig någonting varje dag; det önskar jag.
Jag önskar att jag hann med allt jag vill, jag önskar att jag räckte till.
Men jag orkar inte. Jag kan inte göra allt. Jag har aldrig tänkt att det finns ett alternativ till detta, jag har aldrig tänkt att jag måste välja.
Jag har aldrig accepterat att kroppen är så förskräckligt dumt byggd att självutplånande är möjligt. Men vi måste sluta. Vi måste säga nej; we can't do it.
Emelie Häggström