Vi måste sluta slänga ätbar mat, menar Emelie Häggström.
Mina fina föräldrar har lärt mig en massa saker genom åren. Vissa saker mer utmärkande än andra. Vissa saker vet jag inte vem som lärt mig. Men att inte slänga, inte slösa, inte ta mer än vad jag kan äta upp, det har de lärt mig. Mamma är en stark förespråkare av att smaka, och lukta, på saker innan de i värsta fall behöver slängas. Hon har aldrig brytt sig om bäst-före-datum. Hon bakar banankaka på bruna bananer, använder även de skrumpna grönsakerna, fryser in örter som kan användas senare, använder både äggulan och vitan och hon skär bort det dåliga hörnet istället för att avvisa hela råvaran. Hon lagar mat som hon kallar för ”kylskåpsrens”, den smakar alltid fantastiskt. Ni förstår säkert vart detta barkar, jag vill prata om matsvinn. Vem vill inte det? Det är helt befängt att vi producerar tillräckligt med mat för att mätta alla jordens invånare, men att en tredjedel av all mat som produceras faktiskt slängs. Och att människor i samma värld svälter.
Anne Lundberg och Paul Svensson har därför startat ett TV-program på SVT som heter ”Maträddarna”. De pratar om svinnet från hela produktions-, försäljnings- och konsumtionskedjan. Om att vi är värst; hushållen, och om vad vi kan göra åt saken. Vi som slänger för att vi kan.
Vi som köper lockvaror, tag 3 betala för 2, till singelhushåll fastän vi kanske bara behövt köpa den första, eller kanske på sin höjd den andra. Vi som tar mjölkpaketet som står längst bak i disken. Vi som vänder och vrider på äpplet för att säkerställa att det inte har några skavanker. Vi som vill ha raka morötter, lagom böjda bananer, men vi som också vill göra skillnad. Och det går. Matsvinn har länge varit på tapeten. Men det måste sluta vara en het potatis som alla bara bollar runt, och som ändå, tillslut, hamnar i soporna