Det är svårt att prata om något annat än coronaviruset, men vad händer med kulturen?
Det låg i mitt yttersta intresse att prata om någonting annat än coronavirusets framfart som av förklarliga skäl redan dominerar våra medier. Jag får erkänna mig besegrad, det går inte. Jag har inte utrymme för att tänka på någonting annat, och kan därför inte skriva om någonting annat heller. Majoriteten av mina nära jobbar med mat, dryck, kultur och nöje. Så även jag själv. De som inte redan varslats lär permitterats inom kort enligt de nya reglerna.
Mycket händer fort nu, den som missat en nyhetssändning kan ha missat att EU stängt sina gränser, fotbolls-EM ställts in eller att hela landet rekommenderas stänga sina gymnasieskolor. Det är skilda bud, å ena sidan uppmuntras vi att gå ut om vi kan. Att stötta små lokala barer, restauranger, kulturutövare och scener om vi är friska. Å andra sidan får de som väljer att inte stänga höra att de är giriga och osolidariska. Vi vill titta oss omkring och se att alla tar sitt ansvar, att alla bidrar.
Biograferna stänger, turnéer och teaterföreställningar ställs in. Inga festivaler, någonstans. Ingen vet någonting, dessutom. Ingen vet för hur länge. Engagemanget för kultursektorns akuta problem är stort. Kulturen flyttar ut på nätet tills vidare. Överallt hittar jag livesändningar online, och även om det inte kan ge oss samma möte eller intäkter så känns det lite skönt någonstans i min annars oroliga kropp. I Italien sjunger de för varandra på balkongerna. Kultur händer överallt, oavsett. Så grundläggande för människan är det. Men kulturlivet behöver en katastrofplan. Gratis kultur online är inte en lösning för en hårt drabbad bransch.
Vi måste tänka på vart vi vill vara efter detta, för att slippa riskera att titta på en hel värld lika torr som våra händer efter all tvål och all handsprit.