Jimmy Durmaz utsattes för en hatstorm.
Jag har spelat fotboll under hela min uppväxt. Jag minns inte riktigt när jag började, men jag minns fotbollsskolan för åttaåringar, Piteå Summer Games, när vi började spela elvamanna, fysträningarna klockan nio på söndagskvällarna, när vi började spela i division 2 och en massa svett, gråt och gräs.
Idag spelar jag korpen-fotboll i söderort i Stockholm, någonting vi påstår oss göra ”på skoj” men ni vet hur det är när tävlingsmänniskor träffas i grupp och gör någonting. Mitt intresse har dock aldrig sträckt sig till att titta på fotboll. Det har pappa fått stå för. Men det är svårt att komma undan VM, speciellt de matcher när Sverige spelar. Sveriges förra match följdes, som ni säkert är bekanta med, av en rasistisk hatstorm mot Jimmy Durmaz. Hur han spelade, eller vad som föranlett saken, känns irrelevant i sammanhanget då det inte på något vis kan rättfärdiga vad som hände.
Han hatades, mordhotades, hans familj hotades, han blev kallad en massa saker som jag inte ens vill upprepa. Flera tusentals kommentarer. Att kritisera Durmaz, eller vilken fotbollsspelare som helst, för hans prestation under matchen är givetvis ingenting konstigt. Kör, verkligen. Alla har dåliga dagar på jobbet, och alla kan inte göra sin bästa match varje match. Det är okej att vara engagerad, och att bli känslosam. Många blir det, särskilt när Sverige spelar. Men det är inte okej att spy galla. Det är inte okej med hat, hot och rasistisk smörja.
Spelreglerna ser olika ut för den som är vit och den som inte är det. Vi vet det. Vi vet hur SD normaliserat rasismen, hjälpt den få fäste, gro och gödslat hatet. Vi måste stå enade nu. Fotbollsförbundet anmälde. Och under träningen efter gjorde Durmaz ett uttalande som avslutades med att hela landslaget i kör sa ”Fuck rasism!”. Vi måste säga samma sak, och vi måste vara många.