November är kallt och grått – och inte finns det många låtar som besjunger den här årstiden, menar Emelie Häggström.
Jag vet att ni har snö, vi har det inte. Här regnar det, mest hela tiden. Så även just nu. Jag ser det i vattenpölarna först och känner det sedan i håret. Hade jag haft en luva på min jacka hade jag fällt upp den för länge sedan, men en sådan vinterjacka har jag inte haft sedan jag lämnade Västerbotten. Det behövs sällan. Ett paraply däremot hade varit på sin plats. Det blir aldrig lika kallt här, men heller aldrig lika fint. Sällan vitt, aldrig torrt, aldrig istappar hängandes från hustaken eller snö i träden. Inga barn åker pulka, inga vuxna skottar snö.
Sommar och sol. Sol, vind och vatten. Jag googlar och hittar en lista med 250 låtar med ordet ”summer” i titeln. Skriver någon musik om vintern? November? Kylan? Regnet, rusket? Nej. Allt annat som är mörkt och dystert, det skriver folk låtar om. Om att bli lämnad, om saknad, om döden, ångest, men inte om det kroniskt men lågmält mörka. Inte om när det regnat i tjugo dagar och ingenting känns kul. När alla stänger in sig i sina hem, sluter in och det känns som sju svåra år tills det blir sommar nästa gång. Eller vår, jag kan nöja mig med vår faktiskt när jag tänker efter. Om inte det är genomförbart kan jag tänka mig en enda solig dag. Ibland. Är det för mycket begärt av denna arma årstid? Förmodligen.
Jag vet, mammor säger att det finns inga dåliga väder, men det finns det. Inga långkalsonger i världen hjälper mot d-vitaminbrist och ängslighet. En luva hade inte skyddat mig från det motivationslösa och låga. Ett extra lager kan inte stänga mörkret ute. Jag hade velat gå i ide, på vissa sätt är det nog det jag gjort. Film och serier föreslås alltid vara denna årstids bästa sysselsättning, själv kan jag inte ens hålla mig vaken genom ett helt avsnitt.