Det finns många skillnader mellan Byske och Stockholm, men en av de största är ljuset.
Skillnaderna mellan min nuvarande bostadsort Stockholm som stad och det lilla samhälle tre mil norr om Skellefteå där jag växte upp har vi pratat om många gånger, jag vet. Byske heter det, samhället, för den som glömt. Den korta versionen är att det finns för- och nackdelar på båda sidor om urbaniseringen och de normer som råder därikring. Det finns saker att sakna, och saker jag klarar mig bättre utan. Tills denna dag har jag lyckats övertyga mig själv om att jag valt vad som passar mig bäst just nu. Dock finns det självklart de som hoppas på att jag ska ändra mig. Ni hittar mina båda föräldrar överst på denna lista.
Ett klart argument på deras sida och för deras landsände är någonting som precis slagit mig på riktigt för första gången då jag inlett min tredje sommar i Stockholm. Solen, eller bristen på densamma. Skillnaderna vad gäller ljus. I Byske gick solen idag upp 01.45 och ner 23.30, medan den i Stockholm gick upp 03.30 och ner 22.00. Det är viss skillnad. Flera timmar, till och med.
Jag gör vad jag kan för att få den andel solljus som jag som född av två norrbottningar behöver. Jag sover med persiennerna öppna, oavsett vem som eventuellt sover bredvid och vad denne tycker om detta. Jag undviker den underjordiska delen av tunnelbanesystemet i största möjliga mån. Jag jobbar på våning 14 med panoramafönster och oändlig tillgång till dagens ljus, många dagar till och med utomhus. Men det är viss skillnad. Flera timmar, till och med.
Jag våndas nu dagen vi passerat midsommar, årets längsta och ljusaste dag. Trots att sommaren just börjat med många mått mätt vet vi att det därifrån bara går utför. Precis som att efter regn kommer solsken så kommer efter solsken också regn. Men det blir självklart skönt för de av er som inte kan sova när det är ljust.