Christoffer Hjalmarsson bor på gatan i "36 dagar på gatan".
Om du inte redan sett "36 dagar på gatan" på SVT-play så tycker jag att du gör det nu. Om du går förbi hemlösa människor på gatan utan att rycka på axlarna eller känna hur det bränner bakom ögonen, om det varken känns i maggropen eller klumpen som pumpar runt ditt blod så har du inte sett den ordentligt.
Dokumentärserien visar fotografen Christoffer Hjalmarsson som med en kamera i handen leva på gatan i 36 dagar för att berätta de hemlösas berättelser.
Utan pengar eller sovplats beger han sig ut i ett i många bemärkelser kallt Stockholm. Han visar allt ifrån hur det är att sova i ett garage, eller under Skanstullsbron, till hur det är att ta heroin på toaletten på Gullmarsplan.
Att sticka en, två, sex, sju gånger och det är blod överallt men att behöva sticka igen . Det är längesedan jag såg någonting så verkligt på tv. Någonting som kommer så nära.
Han visar allt emellan abstinensen och generositeten , solidariteten. Hur de ser efter varandra, oroar sig för varandra, älskar varandra. Sådant som folk gör mest.
Det är omöjligt att fortsätta avhumanisera och marginalisera dessa människor efter att ha sett samtliga avsnitt. Det går inte att titta bort, och titta ner i telefonen, när det blir lite obekvämt.
Det kan inte sluta slå mig hur lite som egentligen behöver gå fel för att en ska hamna där, på gatan. Jag brukar inte prata särskilt varmt om reklam överlag.
Men nu har Clear Channel som äger reklamskyltar över hela Stockholm bestämt sig för att använda sin redan befintliga plats för att ge ut annan typ av information.
När temperaturen sjunker under -7 grader så visar de information om vart utsatta kan hitta sig en sängplats för kvällen.
Vi måste hjälpas åt. Vi kan inte tillåta att folk tvingas sova på gatan mer. Så kallt får det inte vara, oavsett utomhustemperatur.