Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.
Hon står på en tunnelbanestation någonstans i Stockholm. Hon gör det flera gånger varje dag, bland många andra. Nu kan hon konstatera att de är på plats igen, precis i tid inför sommarens ankomst; bikinireklamerna. Precis i tid för att förstöra hela hennes dag, bland många andras. Kropparna på bilderna är nämligen inte bara avklädda och sexualiserade, de är långa, smala och i väldigt stor utsträckning vita. Deras hy är retuscherad till perfektion, deras magar platta. Hon nyper diskret tag i bullen mellan naveln och linningen på hennes jeans. Reflexmässigt, med avsmak. Fettet på magen, klumpen i magen. Nu är det lite sent påtänkt, hon ångrar att hon inte tänkt på beachen 2017 för åtminstone några månader sedan. Eller ännu hellre; hela hennes liv.
I vår värld tycker varannan 15-årig kvinna att hon är för tjock. Varannan. Det är hon också, åtminstone om hon frågar de tre meter långa bilderna på tunnelbanan som bara växer när hon stirrar på dem. Växer i takt med hennes självhat, missnöje och illamåendet.
Stark är det nya smala. Det ser hon i varenda tidningsställ. Sund och hälsosam är ätstörningarnas allra vackraste förklädnad. Uppmuntras, från både höger och vänster. Det finns otaliga appar som kan hjälpa henne att räkna kalorierna, inspireras, motiveras, göra tränings- och kostscheman. Förbränna, förtvina, försvinna.
I vår kapitalistiska värld, som till stor del är beroende av att vi är så kroniskt missnöjda med oss själva, vore den mest radikala av handlingar att älska sig själv. Men det är inte så lätt där vi står, framför reklampelaren. Så jag skulle vilja föreslå att vi plockar ned varenda bild. Innan vi tynar bort. Sedan ses vi på stranden, som vi är. Innan sommaren regnar bort.
Emelie Häggström