Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Det är kyligt här. Vitt, till och med. Även om det inte alls är lika kallt som hemma så tror jag att vi befunnit oss under minussträcket i någon vecka nu även i Stockholm. Snön ligger kvar. Även om det inte alls är lika mycket snö som hemma. Jag tror att det är första gången för mig sedan jag hamnade här, det känns så. Första gången jag sett barn åka pulka så många gånger att jag inte reagerar. Första gången jag överväger långkalsonger på morgonen. Första gången jag fått leta fram mina stickade vantar. Första gången jag sett så många bära på sina skidor att jag önskar att jag hade mina här.
Många längtar bort nu. Drömmer om solen, värmen, vita stränder, vackra vyer. Det gör jag också, ibland. Men framförallt så längtar jag hem. Inte så att det gör ont, alls. Då hade jag vänt om. Men så att jag blir alldeles varm när jag hör någon annan som pratar norrländska. Så att jag kan berätta för mina kollegor om den lilla ort jag kommer ifrån, och den ännu mindre ort min mor kommer ifrån, om och om igen. Så att jag tänker på elljusspåret hemma och alla varv jag åkt på mina skidor där. På den varma saft som min mamma alltid hade med sig och på den krokiga tallen högst upp. Jag tänker på pulkabacken, på havet, på hängbron som går över älven. På de piroger som vi alltid hade med oss, inlindade i folie, och värmde på elden. På slalombackar, pudersnö, pimpelfiske.
När jag tänker efter är det kanske att vara ett barn jag saknar. Allt var så varmt, fint och så enkelt. Eller, inte allt. Inte alls allt. Jag frös alltid om fingrarna, så att jag knappt kände dem. Pappa fick alltid värma. Men ni vet hur det är; det är lätt att bli nostalgisk när en sneglar lite i backspegeln. Som om tiden bäddar allt i ett enda hav av fluffig pudersnö.
Emelie Häggström