Hur beter sig Stockholmare i norra Sverige, egentligen?
För några dagar sedan såg jag på Instagram att en kollega till mig vandrade i fjällen i norra Sverige. Människan i fråga uttryckte hur exalterad hen var över att de fått se en flock med renar och jag fick nästan bita mig i tungan för att inte kommentera att det skulle kunna vara jämförbart med att ta en promenad i centrala Stockholm och förvånas över att en sett några hundar. Exotiskt, inte så värst.
Stockholmare i norra Sverige är något av ett specialintresse jag har. Så även kategorin stockholmare som inte varit utanför Stockholm, för den delen. Jag vet inte hur många jag hittat de senaste fyra åren som inte varit längre norrut än till Uppsala. Eller till Gävle. Men de är ett gäng, tro mig. Jag känner som Frida Hyvönen sjunger i ”Min stad”; ”Aldrig varit längre norrut än till Gävle? Det är fan inget att skryta om!”.
Det är inte att de inte lämnat stan, självklart inte. De har ett sommarhus i skärgården och de reser utomlands flera gånger per år trots att de har klimatångest. Det är den andra kategorin. Den förstnämnda tycker att norra Sverige är exotiskt. Annorlunda. Att det är lugnt, avkopplande. En plats för eftertanke och för att andas frisk luft, och för äventyr. Den urbana människan älskar äventyret, men ju mindre äventyrliga omständigheter desto bättre.
De bestiger Kebnekaise och refererar till berget som ”Keb”, eller har en villa i Åre. Det är väldigt lagom alltihop. Naturlivet, ”stugan”, men med samtliga bekvämligheter. Precis som hemma, egentligen. Full täckning och 4G överallt. Att dela med sig av allt en gör på sociala medier är ett måste. Den som inte syns finns inte, det som inte postats har inte hänt. Jag läste att Länsstyrelsen i Norrbotten har föreslagit att flyga upp bajamajor på Kebnekaise. Jag tänker mig att det kanske vore bekvämt. Men jag tänker mig att det vore bättre om de stannade i Stockholm. Bajamajorna, alltså. De andra också.