Foto: Michael Probst.
Efter regn kommer solsken. Det är åtminstone vad alla säger, men jag vet inte riktigt. Det är självklart att solen kommer, någon gång, så småningom. Men sedan kommer det regn igen. Eller som nu senast; en hel hög med hagel. Efter regn kommer solsken, sedan kommer hagel och slask vore mer sanningsenligt att påstå. Inte fullt lika optimistiskt bara.
Jag väntar alltid på solen, som om jag vore helt besatt. Jag laddar, med vårens ankomst, hem varenda väderapp som finns, följer och bevakar vad som komma skall. Om jag vaknar upp en ledig dag då den inte är närvarade blir jag besviken, om jag måste gå till jobbet när den står högt på en blå himmel likaså. Den dagen jag sitter inne en solig dag finns inte. Det är det enda jag vet; att jag måste ut. En skulle kunna tänka att det handlar om att vintern varit så lång. Ren D-vitaminbrist. Jag skulle tro att jag är helt skadad från min barndom. I och för sig, vem är det inte. Men om ens föräldrar, hela livet, sagt åt en att "ungar, ni måste gå ut i solen" med tanken på att detta kanske är den sista varma dagen på året i bakhuvudet är det klart att det smittat av sig och satt spår. Det kanske är så för oss allihopa när jag tänker efter. Jag är inte den enda soldyrkaren i krokarna, så att säga. Det är alltid antingen den första varma dagen på året, eller den eventuellt sista. Mellantinget finns inte i ett land där sommaren är kort, och det mesta regnar bort, som Ledin skulle säga.
Jag längtar efter det år som jag känslomässigt tycker att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder. Eller det år som vi kan dansa i regnet. För även om solen är essentiell så vill jag inte att allt jag gör ska kretsa kring den, som jorden gör. Jag vill inte låta mig luras, en får trots allt cancer av solen. Och åldrad hud, i förtid. Men den är så oerhört tilltalande. Och äntligen: här.
Emelie Häggström