Att vara tillbaka till jobbet efter semestern är en ting känsla, skriver Emelie Häggström.
Underbart är kort, det är så de säger det. Denna gång kändes det ganska långt egentligen, det underbara. Men inte tillräckligt långt, mycket vill ha mer. Sommaren, och ännu värre, min semester lider mot sitt slut.
Att påstå att jag känner en stor olust inför att gå tillbaka till jobbet är en underdrift. Jag har försökt förbereda mig i flera dagar. Jag har strukit skjortan och ställt in mig på att byta växel. Jag försöker se framför mig hur jag byter kravlösheten mot ansvar, planering, att passa tider och prestera. Jag måste säga att det inte är enkelt. Att det dessutom blir mörkt nu, och kallt, hjälper mig inte. Jag tänder ljus, startar en skiva och kokar te. Det är mysigt, jag tänker att mysigt kanske hjälper. Ingenting hjälper. Google kanske hjälper. Jag läser tips på hur en kan förbereda sig. Diverse psykologer och experter uttrycker sig i frågan. De tycker att jag ska gå upp tidigt, och framför allt inte lägga mig för sent. Det sistnämnda är redan omöjligt. Jag tror jag utesluter det förstnämnda som följd. Jag bör även undvika att hoppa över frukosten och skynda iväg. Det däremot känns fortfarande genomförbart.
De tycker att jag inte ska satsa allt utan mjukstarta. Börja på en onsdag för en kortare arbetsvecka, det ska jag faktiskt göra. Lovande detta, ändå. De tycker även att jag ska tillåta mig själv att känna vad som än passerar. Att jag borde gilla läget. Jag har aldrig varit särskilt duktig på det tror jag, det är inte riktigt min kopp te. Justja, te, jag kokade te. Det är kallt nu. Kallt, mörkt, snart höst, snart ringer väckarklockan. De tycker att jag inte ska beklaga mig för mycket.
Det är för sent, på tok för sent. 1800 tecken för sent, för att vara exakt. Och det är inte så att jag avskyr mitt jobb, jag har bara fått mersmak för det här med att vara ledig.