Foto: Junge, Heiko.
Jag minns inte dagen det började, men jag minns en spelning 2010 och jag minns att min mamma påpekade att de var gubbar i hennes egen ålder. Hon förstod sig inte på min dedikation. Ingen förstod mig överlag, utom möjligen Jocke Berg. Ni vet, när en varken orkade leva eller dö.
Jag träffade en av mina närmsta för några dagar sedan, när beskedet om att Kent sätter punkt just kommit. Vi pratade om spelningen. Om perioden i mitt liv när jag bara lyssnade på Kent.
Jag minns inte själv om det var en månad eller ett helt år, men jag minns att jag fick boxen i födelsedagspresent av min första kärlek och insåg att jag kunde över 130 låttexter helt utantill. Få saker talar till mig, och drabbar mig så direkt, som det Joakim Berg skriver och sjunger.
Jag har, likt många med mig, kvar papperssvalorna med låttexterna på någonstans i mina gömmor. De som exploderade över publikhaven under extraverserna till "Mannen med den vita hatten" (16 år senare).
Det är deras död, 26 år senare. De har själva arrangerat den, allt är precis så pretentiöst som vi är vana vid. Regisserat slutet. Tystnad, tagning. Men först – en sista skiva och en turné. Över 200 000 biljetter sålda på bara ett par timmar, ilskna fans som blev utan och nu några extrakonserter. Det är lätt att bli nostalgisk, nästan låg, även för mig som inte ens levt ett helt liv med Kent. Att antalet lyssningar på Spotify ska ha ökat med över 800 procent den senaste veckan känns föga förvånande. Jag har tagit mitt ansvar där.
"Egoist!, den nya singeln, är för mig mest ett rakt svar på frågan kring huruvida de lägger ner för att de inte har mer att ge. De har mer att ge. Det är inte det bästa jag hört, men det blir en hit om det inte är det redan. Ett anthem. Det känns vemodigt, hela grejen. Men det vore inte Kent utan det, vemodet. Allt pekar på att de kommer att sluta på topp. Det är stort, hela grejen.
Emelie Häggström