Jag lyssnar på någon podd i vårsolen. De pratar om utseende- och vikthets, ångest, om hur allt som är nedbrytande verkar krypa lägre ner i åldrarna. Om vad som ändrats sedan vi växte upp, även om den tiden just passerat. Tiderna förändras, och det snabbt.
När jag växte upp pratade ingen om någon internetfri kväll, eller zon. Här pratar vi en hel uppväxt, internetfri. Jag vet att ni är många som levt ett helt liv så, men jag finns i brytpunkten. Jag kan spelreglerna, till skillnad från många som tillhör min föräldrageneration. Jag vet inte om jag klarar mig utan, men jag vet hur det var utan, innan. Jag kan se saker som förändrats. Men jag säger inte att det var bättre förr, det var inte bättre förr. Framtiden såg nog ljusare ut, förr. Men det var inte bättre förr.
Jag älskar internet idag. Förr gick jag till biblioteket för att kunna använda internet, bokade tid. Jag hade ingen egen dator, ingen smartphone. Hemma fanns modemet, sladdarna, telefonen som blev upptagen. Krångligt, men allt för att få vara online. Dock inte i närheten av hur krångligt det idag skulle vara att försöka vara offline. Dels för att vi förväntas vara tillgänglig dygnet runt, men också för att vi stängt av vissa delar av hjärnan och nu lagrar de sakerna externt, i telefonen.
Lokalsinnet till exempel, helt överflödig grej 2016. Jag har telefonen i handen, jag är den blå pricken, jag ser vart det bär på kartan och jag hittar. Detsamma gäller minnet. Anteckningar, påminnelser. Jag googlar utan att tänka. Jag kan inga titlar, inga namn på kändisar, inga årtal, inga nummer. Telefonen talar om allt det där för mig. Jag vet inte vad det gör med hjärnan, jag vet inte om det är bra. Men vi kan inte ta avstånd från att utvecklas. Då kan vi lika gärna krypa tillbaka ner i havet. Tiderna har alltid förändrats. Och det snabbt.
Emelie Häggström