Fika är vanligt förekommande i de flesta svenska hem.
Den svenska fikatraditionen sträcker sig flera hundra år bak i tiden, men det var först runt 1910 som vi började använda just ordet fika. Om jag frågar internet vad fika är så får jag svaret: ”Fika är en social institution i Sverige. Det innebär att man tar en paus från en aktivitet för att dricka kaffe, te eller någon annan dryck, med eller utan tillbehör. Vanligen tillsammans med andra.”
Detta är betydelsen av fika, vad en fika är och innebär. Hemma hos mina föräldrar är det dock tvärt om. Fika är inte pausen, pausen är sådant en måste göra, jobb och dylikt. Resten av tiden, livet, är fika. För att inte prata om hur det är hemma hos min mormor. Där är fika någonting som händer alldeles för snart efter frukosten, ungefär när den sista tuggan av mjukkaka landat i magen.
Sedan händer fika igen efter lunch, eftermiddagsfika. Någonting som de flesta av er förmodligen är bekanta med, antingen för att ni tar en sådan på jobbet eller i hemmet. Det skulle kunna vara runt tvåtiden, men det skulle också kunna vara så att det är en liten fika en stund innan det, en promenad, och sedan fika.
Den lilla fikan är en biskvi, med kaffe. Och kanske en bulle, och en kolakaka, för den som vill. Ja, för den som inte vill också, för den delen. Om du mot förmodan avstår biskvin, vilket jag stundtals försöker mig på, så kommer du givetvis att få höra detta. En slät kopp kaffe existerar inte här. Här serveras bulle, rullrån, biskvi, rulltårta, mandelkubb, några små kakor jag inte vet namnet på och munk, en sådan som är rullad helt i socker som kladdar fast på läpparna. Samtidigt. Min favorit vet jag inte vad den heter. Den är mjuk i botten, ljus och kladdig, med röda vinbär från min mammas trädgård och med ett täcke av maräng.
När jag längtar hem tänker jag ofta på den. Och på att fika överlag, som idag.