Mobilen stjäl vår uppmärksamhet, även när vi inte tittar på den.
Vi pratar om mobilfria zoner ibland, jag och mina. Notera att jag påstår att vi pratar om det, för vi har ingen aning om hur det faktiskt skulle vara. Inte ännu åtminstone. Det fanns självklart en tid innan, men nu börjar det vara ett bra tag sedan. Vi rör oss alla med en mobil i handen eller som längst bort i byxfickan. Vissa av oss har till och med två stycken, en för jobb och en för det privata.
Vi pratar om mobilfria zoner av olika anledningar. Ibland med anledning av vårt välmående, för att vi tror att vi skulle må gott av att koppla av och stänga bort. Av att vara lite otillgängliga ibland. Vi vet att telefonen stör oss, och att den stjäl både fokus och tid. Även när vi inte aktivt tittar på den stjäl den en del av vår uppmärksamhet.
Ibland pratar vi om det för att göra en upplevelse mer exklusiv. Tanken på att det skulle kunna finnas någonting som varken finns fotat eller filmat blir någonting spännande. Någonting där den enda bilden vi har är den vi själva skapat för oss själva när någon berättat någonting, eller när vi läst om det. Det skulle kunna vara en spelning, en klubb, en restaurangupplevelse. Som bara den som faktiskt sett har sett. Det skulle kunna vara ett Instagram-konto utan bilder. Tomt, tyst.
Allt detta är mest ett ”tänk om”. Jag vet att det försökts, men jag vet inte om någon lyckats. Jag har sett mobilfickor där telefonen följer med ägaren men är inlåst i sitt skal, och jag har sett erbjudanden om att lägga bort telefonen. Jag har sett vädjanden.
Jag tänker mig att motsatsen skulle kunna vara intressant också i vår tid. En restaurang gjord för endast dokumentation och mobiltelefoner. Med ett stativ framför varje plats. Med rätter som inte går att äta, med ett ljus som knappt går att sitta i. Det är en intressant tid att vara vid liv.