I kölvattnet av de berättelser som delats gällande Harvey Weinsten och de övergrepp och trakasserier han utsatt kvinnor för följer en våg. En hel lavin. Hundratusentals berättelser under hashtagen #metoo, på bara några dygn. Samtliga av mina flöden är fyllda, dränkta. Ingen del av mig kan förneka det jag redan visste; Jag känner förmodligen inte en enda kvinna som inte utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier. Detsamma gäller dig. Och ingen av oss känner en förövare. Men bakom varje #metoo finns en förövare, minst.
Jag vill att ni ska veta att de berättelser vi berättar är bara en bråkdel, de vi orkar berätta. Jag tänker på varenda hand, varenda blick, vartenda övertramp gjort i min närvaro. Alla de som längst min väg inte kunde ta ett nej. De finns i mina flöden, nästan allihopa. Men jag är inte säker på att de kommer att känna sig utpekade ändå. Och jag är absolut inte säker på att lösningen på problemet är att för oss som offer att delge, och blotta, våra trauman.
Det är skönt att känna att en inte är ensam, förvisso. Men så länge läget inte förändras så har vi inte vunnit mark.
Det är självklart; inte alla män. Men av de som begår övergrepp är 97 procent män. Vi behöver prata om det. Vi behöver lägga vårt fokus där, där finns lösningen på vad som utgör ett enormt samhällsproblem. För vi vet. Vi behöver inte höra fler berättelser. Ingen kan säga att de inte visste att detta är vår verklighet, och vardag, nu. Och om du inte är förbannad så har du inte lyssnat tillräckligt uppmärksamt.
Så en liten uppmaning, ett steg mot att förändra världen: behandla andra med respekt. Prata med era söner om destruktiva mansnormer, om samtycke. Var lyhörd. Säg ifrån. Och kom ihåg: Det finns en särskilt jävlig plats i helvetet för de som backar förövare. Och en ännu jävligare för de som smutskastar offer.
Emelie Häggström