Årets julkalender med Lotta Lundgren och Erik Haag m.fl. i rollerna. Foto: SVT
Jag vet inte riktigt hur mitt sexåriga jag uppfattade tid i kombination med längtan, men jag tror att vi hade kunnat enas om att det inte längre är tusen år till julafton. Eller, kanske är två veckor exakt vad som känns som tusen år för en sexåring? Jag minns inte. Men jag minns hur det var när min mamma svarade "om en stund". En stund borde rimligtvis kunna vara tio minuter eller en halvtimme, och så kanske det var, men det kändes alltid som en evighet.
Någonting som jag vet säkert att vi hade kunnat enas om är att varje dag sitta i soffan och se julkalendern hör julen, och nedräkningen till julafton, till. Det var dock flera år sedan jag såg en julkalender som faktiskt fångade mitt intresse, men i år följer jag den slaviskt. För dig som inte har sett årets julkalender, "Tusen år till julafton", så kan jag berätta att det är en version av "Historieätarna", utspädd med mycket annat än mat, med och för barn. Samt att du borde se den.
Här får barnen se, smaka och känna på hur det var att leva, från tusen år tillbaka i tiden till julafton i dag. De säljs som trälar, jobbar i gruvan med sina föräldrar, stoppas i 1700-talskorsetter, bränner häxor på bål, äter saker som jag inte kunde drömma om att barn åt och säger en massa smarta saker. Fantastiskt underhållande, både för barn och vuxna. Men folk verkar ändå tycka att det är någonting som saknas här - julstämningen.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är nästan komiskt. Överallt hör jag, och ser, diskussionen om att värna våra svenska traditioner, vår kultur och historia. Så får vi en julkalender om just det och då helt plötsligt undrar vi vad detta är för någonting, vart är julen?! Kanske är det så att julstämningen trots allt inte handlar om att allt ska vara precis så som det alltid har varit. Kanske kan Kalle Anka och hans vänner önska god jul utan rasistiska nidbilder 2015, eller vad tycker du?
Emelie Häggström