Foto: Claudio Bresciani/TT.
Jag är inte sällan väldigt sen på bollen. Det krävs åtminstone att tre människor längst min väg tipsat mig om en serie innan jag tar mig tid till att titta, men när jag väl startade SVT:s storsatsning "Vår tid är nu" så kunde jag inte sluta titta. Jag såg de sex första avsnitten utan avbrott, sex timmar. Nu har jag precis sett det nionde och därmed näst sista av den första säsongen. Det bästa är att jag redan vet att det kommer två säsonger till.
Serien utspelar sig i Stockholm 1945, efterkrigstid, och kretsar kring den familj som driver restaurang Djurgårdskällan, och en fin historia om kärlek som inte får finnas. Fina är också kostymerna, hur serien är filmad, och seriens huvudperson Nina är det omöjligt att inte falla pladask för. Hon är viljestark, drivande och vägrar att förhålla sig till de förväntningar som hennes omgivning har på henne. Serien utspelar sig över många år och många viktiga saker berörs på ett snyggt sätt; facklig organisation, klasskillnader, aborträtt, utomäktenskapliga barn, tidens sätt att se på andra världskriget. Allt är självklart väldigt tidstypiskt, men för mig som jobbar i restaurangbranschen idag så blir det där jag fastnar. I tankar kring hur långsamt tiden går när det kommer till att förändra. Så långsamt att den på vissa sätt verkar stå alldeles stilla.
Den jargong som finns i ett kök, den syn som finns på en servitris, den blick som förföljer en, alla de händer som inte kan låta bli att ta i en. Det lämnar mig med en dålig eftersmak. Och jag skulle tro att det är nästa bransch som säger stopp. Som delar berättelser, som säger upp krögare, som kräver förändring. Jag tror att vi redan sett början av det. Vi kan inte vänta längre nu. Måttet är rågat; vi kokar över. Vår tid är nu.
Emelie Häggström