"Jag skulle vilja tro att tacksamhet, och kunskap, skulle kunna vara nyckeln till att behandla vår jord lite mer som det vore moder jord" skriver Emelie Häggström.
Jag befinner mig på Sicilien. Från stranden, gatan, hotellet, överallt syns vulkanen Etna. Den sträcker sig högt upp nästan som om den vore lite mallig. Detta med all rätt, i och för sig. Upp mot himlen, den annars klarblå molnfria, stiger en grå rök ur mamma Etna, som guiden på bussen till hotellet påstår att de kallar henne. Den mytomspunna, största aktiva vulkanen, i Europa. Faktum är att mamma Etna är någon form av gud här. Hon må ha ödelagt hus, men har sällan skadat människor och hon är helt avgörande för odlingen på det annars rätt torra Sicilien.
Här finns välmående citrusodlingar, pistagenötter, fikon, oliver och ett ständigt växande antal vingårdar som odlar Etnas egna druvor: nerello mascalese och carricante. Och detta på över 1000 meters höjd, i den mineralrika vulkaniska jordmånen. Jag har aldrig varit särskilt bra på det här med tro, men jag skulle önska att vi avgudade allt som ger oss liv. Överallt. Våra mödrar, givetvis. Men jag tänker främst på vår planet, på jorden. På åkern, ängen, slätten, sjön, himlen, havet, solen, regnet. Att vi behandlade allt detta med värdighet, och respekt. Att ingen kastade skräp i havet, då denne förstår vad havet ger oss. Att ingen besprutade jorden med sådant som skadar den, då denne vill kunna odla för alltid. Att ingen levde i överflöd, då det är vad som förgör vad som gett oss allt. Att vi slutade utrota allt det goda. Jag skulle vilja så ett frö, eller ett helt träd. Och jag skulle önska att jorden är tillräckligt bördig nu för att ni ska kunna förstå.
Jag skulle vilja tro att tacksamhet, och kunskap, skulle kunna vara nyckeln till att behandla vår jord lite mer som det vore moder jord. Roten till allt gott, grundförutsättningen till allt liv. Det viktigaste vi har och det enda vi alla har gemensamt. Det skulle vara fint att tro.