Jag står i dörren på en restaurang. På den sidan där det är jag som välkomnar gästen, bestämmer vart den ska sitta och sätter den vid sitt bord.
Jag berättar att det för tillfället är fullt i matsalen, men att det kommer att finnas ett bord tillgängligt om tio minuter, kanske en kvart. Responsen blir "Äh, då går vi någon annanstans". och jag svarar som jag alltid gör, att de är välkomna tillbaka en annan kväll.
Alternativen är oändliga här omkring, vem skulle vänta tio munter, eller ännu värre; en kvart. Ingen orkar vänta på någonting längre, jag brukar tänka på det. Tålamod har aldrig varit så ute. Tid aldrig så dyrbar.
Jag står i dörren hemma hos mig. Jag sparkar av mig skorna, öppnar telefonen och börjar scrolla. Nyheter, Instagram, Facebook. Jag börjar läsa en artikel om någonting jag förvisso finner intressant men scrollar ner till slutet, konstaterar att den är för lång, och klickar vidare. Ingen orkar läsa en artikel som de inte ser slutet på när de tittar i sin smartphone.
Jag brukar tänka på vad det gör med våra hjärnor, och tummar. Allt visar på att vi läser rubriken, på sin höjd ingressen. Det finns så mycket annat där ute som en ska hinna läsa, se och göra.
Vi vill ha kort, koncist, lättillgängligt, utan förbindelser. Jag lyssnar ofta på poddar. Hörlurarna på, händerna fria och så kan jag göra annat under tiden. Det optimala sättet att ta in information för den som vill optimera sin tid. Perfekt i vår tid, där hjärnan blir rastlös om den inte stimuleras dubbelt.
Är det någon som fortfarande läser böcker? Jag tänkte själv försöka använda min semester till att läsa en bok i gräset, innan min hjärna helt förlorat förmågan till att göra någonting som tar mig mer än tio minuter. Från pärm till pärm. Utan att göra sju andra saker samtidigt. Jag lovar inte att det är möjligt, men jag lovar att ge det mitt tålamod, min tid och en ärlig chans.
Emelie Häggström