Foto: Junge, Heiko.
Jag stoppar handen i fickan på min kappa och upptäcker ett hål. Hålet kommer från någon av alla mina nycklar, någon av alla de gånger som jag hållit min nyckelknippa i handen, krampaktigt. Nycklarna sticker jag ut mellan mina fingrar för att jag lärt mig att det är ett sätt som jag skulle kunna försvara mig på. Därför att jag är värd att försvara. Det gör hål i tyget. Men jag går hem ensam, och jag måste gå hem ensam, därför att jag måste gå ut. Jag är rädd, därför att jag måste vara på min vakt. Det lärde jag mig tidigt, kanske för tidigt. Jag behöver erövra min rättmätiga plats i det offentliga rummet.
Jag tror att många av er, kanske hälften, känner igen sig i det jag menar. Jag hoppas att ni inte gör det, men jag har hört era berättelser. De liknar mina, och varandra. Det är ett dansgolv, en spelning, en festival, någon som trycker upp sin kropp mot din. Någon som tar på dig där du inte vill bli tagen på här, nu, av honom.
Vi är försiktiga, därför att vi måste vara på vår vakt. Det lärde vi oss tidigt, kanske för tidigt. Kollektivt bär vi vardagsrädslan. Det begränsar oss, gör det svårare för oss att roa oss på de platser där vi faktiskt närvarar för att göra just det. Festivaler rapporterar om våldtäkter, om sexuella trakasserier, och vi vet vad som göms i folkhavet. Men nu har Nattskiftet, en ideell organisation, startat uppropet Trygghetslistan tillsammans med Respect My Hustle Management.
Där kan festivalbesökare skriva under, och lämna egna tips på hur festival- och konsertarrangörer kan skapa en plats som är trygg för alla. Därför att vi behöver kunna närvara på festivaler, spelningar, befinna oss i folkhav och samtidigt känna oss trygga. Jag vet att det är klyschigt, jag kommer låta löjlig men: en annan värld är möjlig. I den världen har jag inte ens hål i min ficka.
Emelie Häggström